Under ekstrem varme der mange av løperne måtte tas ut av løpet og gis intravenøs væske skiftet ledertrioen på å dra og løp like støtt og tilsynelatende upåvirket.
Geoff Roes knuste Scott Jureks løyperekord med nesten 30 minutter. Det må sies at løypa er lagt om noe etter at Jurek løp, men uansett er det en utrolig sterk prestasjon. Anton Krupicka kom inn bare 6 minutter etter Roes.
Resultater:
1. Geoff Roes, 15:07
2.Anton Krupicka, .15: 13
3. Kilian J. Burgada, 16:04
Kvinner:
1. Tracy Garneau, 19:01
2. Meghan Arbogast, 19: 15
3. Nikki Kimball,19: 23
Dette skriver Jan Söderquist på Ultradistans.se :
Varje år av WS ar speciellt. Olika forhallanden varje gang. Helt ratt att temperaturen var bra, och speciellt med is i ökenkepsen jag har. Men timman innan jag kom i mål kändes det som att jag holl pa att smalta bort av svett.
Loppet har manga olika skepnader. Det borjar med att man tar sig rakt upp for en slalombacke for att ta sig till forsta bergspasset. Efter en timma ge man sig ut i Klippiga bergens totala vildmark dar det i år till och fran var sno de fosta 6 km - en sodan dar riktigt slirig tösnö. Med foljd att det ocksa fanns manga sma backar. Aven kring Robinson Flats var det mycket sno. Den forsta milen efter slalombacken liknar Munkastigen med skillnaden att det ar mycket mer kuperat och att man ar en bra bit over 2000 meters hojd. Den altenativa "snö"vagen de valt var mycket lattsprungen vilket troligen med rage overvagde tidsforlusten pga snon. Det forklarar varfor det blev myckat bra tider i ar. Vid flodovergangen var det for strd strom for att vada och det blev battransport istallet. Det flot riktigt bra.
Tjejen som stallde upp med benprotes klarade loppat riktigt bra aven om det tydligen hade blivit manga fall i snon. Gorrdy A kampade pa och kom imal nastan en timma efter att malet stangt. Jag sprang om honom innan Duncan Canyon. Troligen hade han vilat sig vid No Hands Bridge som ar den sista kontrollen som har reptid. Den som klarar reptiden dar men inte 30 timmar vid malet far ett specialpris. Gordy fick det. Catra Corbets hade haft funderingar pa att gora en dubbel, dvs springa tillbaks till staren efter malgang. Men hon avstod fran det eftersom det var ett snoar. Kanske var det ett klokt beslut eftersom hon hade det mycket tungt nar jag passerade henne i bade backen upp mot Devil's Thumb och mot Michigan Bluff. Jag gissar att hon brot senare.
Det var mycket nära att jag tvingats bryta.
- Dels fick jag i stort inte i mig något efter Devil's Thumb och Rocky Chucky. Inte ens sportdryck accepterade magen. Jag behovde i alla fall inte spy, även om jag kanske borde ha gjort det. Det känns som favorit i repris från alltfor många tidigar lopp. Fick dock en ledtråd till vad det kan bero på. Vid en av kontrollerna pa natten knyckte jag en pytteliten bit pizza fran funktionarerna vid Peachstonekontrollen. Den gick ner riktigt bra. En ostmacka utan brod (dvs bara ost) gick ner tva kontroller senare och quasadias vid nasta kontroll. Det ar nog helt enkelt att kropan vagrar att ha att gora med kolhydrater efter ca 10 timmar och vill istallet ha fett och protein. Kanske inte helt orimligt. Under normala omstandigheter ska det inte ga att springa sa langt pa i stort sett bara vatten.
- Dels fick jag for forsta gangen blasor under fotterna efter att blott ner fotterna i sma bäckar alltfor manga ganger. Det borjade störa nar det var 20 miles kvar. Efter det blev det att kampa till sista svetdroppen for att kunna hjalpligt ta mig framat. Det forklarar varfor marginalen till 30-timmarsgransen krymte snabbt pa slutet.
Men jag klarade mig - mycket pga råvilja. Det var en kämparinsats som de sista timmarna var ganska stressande eftersom blasorna starkt paverkade mitt satt att rora mig.
Som vanligt var det harliga funktionarer. Egentligen helt otroligt med 1600 funktionarer till ca 400 lopare.
