Helle Manvik, Romerike Ultraløperklubb, opprinnelig fra Larvik, bor i Sverige og løper de fleste konkurransene sine der. Forrige helg (11. november)  imponerte hun nok en gang i et langt terrengultraløp. Hun vant den lengste distansen i Sätila Trail på ny suveren løyperekord på den 121 km lange løypa - enda forholdene var tøffe!

Det var 58 startende, 43 kom til mål, og Helle var tredje løper over målstreken - men altså suveren vinner av kvinneklassen.

Les også Helles blogg (fra jogg.se) som du finner lenger ned på denne siden. 

Det var også to andre nordmenn som imponerte med plasseringer helt i toppen på de respektive diostansene; Patrick Stangbye fra Oslo som løper for SkyBlazers løp inn til en sterk 4. plass på 80 kilometer og veteranen Sven-Erik Bakke fra SK Rye ble nummer to på 42 km.     
 

Svein-Erik Bakke sammen med den svanske vinneren. (Foto: Torunn Paulsen Brandt)
 

Det var tøffe forhold i Sätile Trail, og Torunn Paulsen Brandts innlegg på facebook beskriver dette godt:
- Sätila Ultra Trail ble en brutal opplevelse/påminnelse. Det var så kupert, gjørmete, teknisk og bratt inkl klatring opp bratte skråninger på alle fire. Så det ble DNF på meg etter 1/3 av løpet. Kropp og hode var ikke med meg i dag. Da var det desto mer gøy å vente på Svein som løp inn til 2. plass overall, kun 2 min etter vinneren. Det ble 45 km på han. Morsomt å se han og vinneren bli intervjuet etterpå, og få se han på pallen. Svein synes også løypa var brutal, blytung og gjørmete, men morsom. Han hadde falt og slått seg en del ganger, men til mål skulle han, så får han telle opp blåmerker/sår senere..
 

"Stemningsbilde" fra Sätila Trail  (Foto: Torunn Paulsen Brandt)
 

Løpets hjemmeside

Bilder fra løpet (på hjemmesiden)

Facebook med mange bilder

Alle resultater

De norske deltagerne:

Helle's blogginnlegg på jogg.se:

Texelberget (Foto: Arrangøren, Dan Andersson)
 

Sätila Trail - Om gamla tränare och hål i magen.

2017-11-12
 

Innan.. Träningen går bra, kroppen känns som den borde.  Men ändå.  Det känns som om jag har ett stort hål i magen där all energi rinner ut.  Svårt att hitta rätt fokus, tankarna är annanstans.  Stress.  Även tics runt ena ögat.  Tankarna flyger och far som Strömstedt så fint sjunger.

Jag kommer från en ren teknikidrott. Timing. Rätt kraft i rätt ögonblick. Snabba beslut i hög fart. Tveka aldrig.  Jag har lagt 1000tals timmar på att utveckla detta. Fokus. Automatik. Visualisering. Process, process, process.

Att stänga av världen och fokusera är en av mina styrkor, men nu är det svårt.  Känns som om en rostig kran har öppnats och gått sönder.  Jag vet varför.  Måste göra nått åt det där hålet i magen.  Det är nog så att det är mitt fokus som rinner ut där, inte bara min energi.

Mot slutet av veckan stänger jag ner.  Pysslar med småsaker.  Det är som det brukar vara.  Att ha koll på varenda lilla detalj gör mig lugn. -En illusion av kontroll.  Sen får man improvisera så gott det går.  Jag tejpar hålet i magen.  Silvertape funkar alltid att improvisera med.

Nu kör vi.  Kl 01.00.  122 km, 3100 höjdmeter väntar.

Hade bestämd mig för att ta det lugnt i starten.  Det håller i kanske 3 km.. Bra försök. Blev iallafall en bra uppvärmning.  Banan är uppdelad i 3 olika varv, 23km, 19 km, 80km.  Underlaget varierande, leran dominerande. Mossar och myr som har förvandlats till gyttja iblandat stenar och rötter. Tungt och sugande, det går över knäna till tider.  Klätterbackarna svider i låren, 2 steg upp, halkar tillbaka. Händer och fötter. Provar att dra mig upp med armarna så mycket som möjligt för att spara benen.  Funkar sådär.  Är noga med att öka på grusvägarna för att springa in tappad tid.  Första 2 varven har jag sällskap av en bra grupp herrlöpare.  Med bra menar jag lagom snabba, och lagom tysta.  Ut på tredje varvet är jag ensam. Njuter av ensamheten och hör fåglarna vakna.  Vid kontrollerna får jag uppdateringar att min ledning i damklassen ökar.

Timmar och mil senare.  Mitt ute i skogen. Nånstans.  Cadillac? Rebelflag? Ultrabrain?

Jag sjunger och visslar.

Oozing down the street Waving to the girls Peeling out of sight Spending all my money On a Saturday night Honey I just wonder what you do there in back Of your pink Cadillac Pink Cadillac

Synd bara att av denna text kan jag bara ” oozing down the streets” och ” piink Cadillac” Håller på att driva mig själv till vansinne.

Startfältet för 80 km släpps kl 06.00.  Hoppas att dom kommer i kapp mig, alltid roligt att se herrtäten springa förbi, och kanske jag kan få lite draghjälp med fler löpare i spåret.  Dom första bara far förbi i ett tempo som inte är konstruktivt för min del.  Med ung. 20 km kvar blir jag omsprungen av 5 eller 6 herr i 80 km klassen, och bestämmer mig för att hänga på ett tag.  Vi har mycket hjälp av varandra visar det sig, han drar uppför, jag nerför och på platten. Blir ett rätt bra samarbete, och jag klarar även av att passera några herrar i min klass, så jag tillslut hamnar som totaltrea.

Ring en vän. Innan loppet frågade jag några vänner om att följa mig på trackingen; Om ni ser jag tappar farten, ring mig, för då är jag trött och behöver en spark i baken.  Vänner jag visste inte kom till att tycka synd om mig.  Som påminner lite om en mycket kär tränare jag en gång hade.. ”Argh,Helle, no,no..Do it again,do it again, your little finger is in the wrong place. Again!

Intygar mig själv att om ifall dom ringer, så är det därför att jag springer dåligt, och att dom isåfall kommer till att säga att jag måste göra om det.  O inte f** hade jag lust att göra om det just då, så jag sprang.

I det jag äntligen passerar mål efter lite över 14 timmar med klättring och lera till knäna, och har satt nytt banrekord i damklassen med nästan 3 timmar, ser jag för en kort sekund hans leende och hör hans röst; One time is luck, ten times perfection.  Well done, Helle! Now, do it again, prove it wasnt just luck.

Nickar tyst. Ler lite för mig själv, dom behövde aldrig ringa.

Så även om det var bara tur, så var jag bra idag.