.
.
Artikkelen nedenfor er gjengitt fra nettsiden til Rune LoparLarsson


KONSTEN ATT SPRINGA ETT LÅNGT LOPP

Det finns flera fördelar med att springa ett så långt lopp som 100 kilometer. En av dem är att påfrestningen kommer att bli så stor att det knappast är någon ide att ladda upp särskilt seriöst. Att kolhydratladda är onödigt, eftersom ingen lever i världen kan lagra in så mycket näring att det räcker till bränsle i 10 mil. Vätskeuppladdning kan vi också glömma av samma anledning.

När jag ger sådana råd brukar folk tro att jag driver med dem. Kanske förväntar de sig att uppladdningen måste vara mer än dubbelt så komplicerad och rigorös som inför ett maratonlopp, eftersom distansen är mer än dubbelt så lång. Men sanningen är faktiskt att det enkla och trevliga oftast är överlägset det tillkrånglade och obehagliga.

Under ett 100-kilometerslopp har man andra marginaler än under ett maratonlopp. De marginalerna bör användas till att man äter och dricker mycket vid kontrollerna. Kan man sedan prata med andra löpare och ha trevligt medan man springer underlättar det också mycket.

När jag sprang mitt första 100-kilometerslopp betraktade jag det som ett förlängt maratonlopp. Det var ett dumt misstag. Jag åt alldeles för dåligt under loppet, ty jag var inte van att äta under tävlingarna. Näringsbristen som kom efter fem mil gjorde andra halvan av loppet till ett himla slit. Vidare var jag alldeles för koncentrerad på själva löpningen för att må riktigt bra.

Nu ska jag berätta hur en för mig idealisk uppladdning inför ett 100-kilometerslopp går till: Dagen innan loppet äter jag som vanligt. Att trycka i sig stora mängder kolhydrater är ett bra sätt att stressa magen. Men jag går för den skull inte och lägger mig hungrig på kvällen. Vätskeladdning skyr jag som pesten!! Om urinen är klar ska kroppen inte ha mera vätska. Överflödet späder bara ut kroppsvätskorna i onödan. Då börjar kroppen göra sig av med vätska för att höja koncentrationen av elektrolytsalter. Detta är direkt negativt och ett för stort vätskeintag dagen innan loppet kan leda till en rejäl uttorkning under själva tävlingen. En annan negativ effekt av överdrivet vattendrickande är att sömnen störs av att man måste springa upp och pinka ofta.

På tävlingsdagen vaknar jag så sent det är praktiskt möjligt. Personbästat är 50 minuter innan start. Det var perfekt och jag sprang på 6:51 (Lejonbragden i Lund 1986). Till frukost äter jag svårsmält mat. Innan mitt bästa 100-kilometerslopp smällde jag i mig ett halvt kilo ostkaka med två deciliter vispad grädde och en massa blåbärssylt en timma innan starten. Innan loppet i Hultsfred 1998 åt jag en rejäl laddning blodpudding. Maratonlöparna kan gärna sitta där vid frukostbordet med sitt vita, lättsmälta bröd. Men vi som ska springa hela dagen behöver nog en frukost som räcker länge. Visserligen belastar ostkaka och blodpudding matsmältningsapparaten mera och kräver mer blod till inälvorna för att spjälkas upp, men vi har andra marginaler till vår mjölksyratröskel under loppet än vad maratonlöparna har.

En annan viktig del av uppladdningen är att ta sig an äventyret, för det är faktiskt frågan om ett litet äventyr, med en positiv attityd till de strapatser som kommer att dyka upp. Jag brukar flera veckor i förväg programmera hjärnan genom att med glädje tänka på hur jag ska kämpa de sista tre milen.

Träningen för loppet kan också betraktas som en del av uppladdningen. Där gäller en regel jag håller stenhårt på. Den regeln är att träningen ska vara så rolig som möjligt och göra mig så lycklig som möjligt. Då kommer jag automatiskt att få en himla löplust och träna mera. Löplusten är en mycket stark drivkraft för en människa som ska springa 10 mil. Utan lusten är det svårt att psykiskt orka med så många timmar.

Vad gäller träning så är jag övertygad om att det finns många metoder man kan använda sig av för att optimera sin förmåga. Dock tror jag det finns ett samband mellan hur mycket man tränar och hur bra man blir. Ska man träna mycket bör det alltså tränas så trevligt som möjligt. Men är man inte ute efter att bryta sig in i eliten behöver inga direkta ökningar eller omläggningar av träningen göras. Långpass är bra av självklara orsaker. Men hur långa de ska vara och hur ofta man ska springa dem går inte att ge råd om utan att känna den som ska springa passen. Om långturerna är roliga och ökar lusten att springa tävlingen ligger de helt rätt.

Sammanfattningsvis kan jag säga att man ska leva som vanligt under uppladdningen, trivas med träningen, äta fet och svårsmält mat om man kan innan och få i sig så mycket som möjligt under loppet, hitta olika sätt att hålla humöret uppe på medan man springer och se det hela som en stor upplevelse.