Gunnar Nilsson har etterhvert skaffet seg betydelig erfaring med etappeløp og som erfaren ørkenløper er han også vant til å løpe under forhold som krever kreative løsninger. Når han stillte i årest Supermarathon fra Wien til Budapest så regnet han med at den sparsommelige, forhåndsannonserte servicen skulle fungere, men det gjorde den ikke. Dette skulle vise seg ikke å være det eneste som ikke fungerte.
Det skal sies at Lars Sætran løp Supermarathon for 5 år siden og satt kun igjen med en positiv opplevelse av arrangementet. Det er derfor mulig at Gunnars opplevelser fra i år skyldes en dårlig "årgang" og at dette er rettet opp igjen til 2007.
Gunnar har derfor sendt oss denne historien av sin løpsopplevelse.
Bildet viser
Gunnar et sted
mellom Wien og
Budapest.
Superdårlig Supermarathon
Efter att inte ha kommit så långt vid sommarens Badwater kände jag behov av att avverka en längre distans i något annat lopp.
Jag har kommit hem efter att ha varit nere i Ungern och deltagit i något som heter Samsung Szuper Marathon. Det är ett etapp lopp som går mellan Wien i Österrike och Budapest i Ungern. Den totala sträckan är 320 km uppdelat på 5 etapper, 93,6 84 60,8 59,2 21,09. Huvud grejen är att det är ett stafettlopp, men det finns även en klass för sololöpare. Så jag tänkte, varför ta hjälp av 4 andra med något som jag förhoppningsvis kan göra själv. Jag hade på förhand fått besked på att det fanns maxtider, men trots ett flertal mailfrågor om vad de låg på hade jag inte fått något svar. Till slut var det bara till att anmäla mig om jag ville dit.
När jag kom ner var det lite halvtaskigt med att komma rätt och sedan vid samlingsplatsen i Soporo att få ut material. Det fanns inte många som pratade något utrikiskt språk och det kändes inte som om de riktigt visste hur de skulle göra med en utlänning. Ändå framgår det av deras sida på Internet att de vill ha fler utifrån. Och det här problemet fortsatte hela loppet igenom. Det pratades mycket i högtalare vid start och mål, men aldrig någon information på engelska eller tyska.
Men när jag fick papperen med banprofiler och rutter visade det sig att det inte bara var en maxtid vid varje dags etapp, utan också ett antal kontroller som skulle passeras inom visa tider. Här fick jag första chocken. Första dagens första tidkontroll var efter 22,6 km och dit var tiden satt till 2.55. Andra kontrollen var vid 45,9 km med en tid på 5 h. Alltså ingen riktig relevans på tiderna mellan de olika kontrollerna. Man kunde springa i en takt av 7.44 /km till första kontrollen men sedan blev det bara 5.21 till nästa, eller totalt 6.30 till andra kontrollen. Och så fortsatte det, med något bättre marginal efter att ha passerat sista tidkontrollen. Men det räckte ju att man stannade till vid en vätskekontroll ett ögonblick så gick tiden.
Vätskekontroller fanns det på ca 7-8 km mellanrum första dagen. Det här skulle innebära att jag i princip skulle behöva springa på personbästa hela tiden. Jag insåg det omöjliga. Men hade jag tagit fan i båten var det bara till att ro i land. Jag hade dagarna innan varit på en hälsoundersökning och fått konstaterat att jag var absolut fullt frisk. Jag satte mig i ett hörn och började intala mig att jag var fullt frisk och kunde springa utav bara den. Dagarna innan hade jag också gjort det första försöket till kolhydratuppladdning. Det var ju inte små mängder jag skulle inta om det skulle vara rätt, men jag tror bara jag lyckades få i mig halva mängden.
Vi hade blivit informerade att om vi ville ha egen dryck på vätskekontroller så skulle vi kunna lämna det på morgonen. Första dagen gjorde jag i ordning 6 förpackningar, märkta med mitt namn startnummer och vilken vätskekontroll jag ville ha det. Den första ville jag ha vid första drickastationen. Men när jag kom dit fanns det inte något där. Inte heller fanns det något vid nästa. Först vid tredje stationen fanns det mitt packet nummer 2. Och så fortsatte det. Av de 6 fick jag 3. Kan undra vart de andra paketen tagit vägen eller om någon annan tagit dem.
Det visade sig att de flesta sololöparna hade en cyklist som assisterade dem, alltså hade olika sorters sportdryck och annan energi i en korg på pakethållaren, och körde bakom dem. Likaså hade jag blivit informerad att det skulle serveras Gatorade, vatten, frukt och druvsocker vid stationerna. Men tji fick jag där också. Det som fanns första dagen var te och vatten. Och om man då inte får den energin som man planerat är det ännu svårare att springa på pers. Plus att det tog tid att argumentera vid de stationer som man förväntat sig förplägnaden. Dessutom var det väldigt blåsigt. Jag har kollat och vet att motvind kan göra upp till en halv minut per km för mig.
Det saknades även en drickastation. Efter 22,6 km var det inget förrän 35,7 km även om det i papperen stod att det skulle varit en efter 30,6 km.
Man planerar ju sin löpning och drickande efter informationen man har om var drickastationer ska finnas.
Så första dagens lopp tog slut för mig vid 45,9 km. Jag missade tiden med ca 10 minuter. Och så här fortsatte det i princip resten av dagarna.
Fjärde dagen var det ca 15 km till första tidstationen och dit hade vi 1.57 h. Men till saken hör att det var 12 km uppförsbacke med en stigning på ca 250 m. Normallt hatar jag backar och börjar gå rätt fort när det bär uppåt.
Jag räknade inte med att klara tiden här så jag tog bara med energidryck för 15 km så att säga. Här gav jag allt vad jag hade och tänkte att jag skulle se vad jag kunde göra åt backen. Jag sprang faktiskt minst 95% av den, och tog mig också förbi en cyklist innan toppen. Men efter toppen kom den ju med väldig fart.
Här missade jag tiden med ett par minuter, men plötsligt var de inte hårda med att plocka av en. Jag kunde fortsätta om jag ville, men hade inte energidryck med för längre sträcka eller mental motivering att springa längre.
Sista dagen anslöt vi till Budapest Internationala Halvmarathon. Jag tänkte att om det är ett internationalt lopp måste det ju vara arrangerat efter vissa regler. Någon energidryck tänkte jag inte ta med på den här avslutande sträckan.
Men det var långt till första drickat, ca 8 km, där det bara serverades vatten. Muggarna var slut när jag och många andra kom dit, vi fick dricka med kupade händer. Sedan kom vätskekontrollerna lite tätare, men någon sportdryck fanns inte. Det var vatten, sockerbitar, kex och chokladbitar. Efter att ha sprungit så mycket dagarna innan tycker jag att 2.19 på halvmaran var inte helt tokigt för mig.
Totalt avverkade jag 141 km på 5 dagar, inte dåligt det heller.
På kvällen efter halvmaran skulle det vara fest. De kallade det korvparty. Och Ungern är ju känt för sina korvar, så jag var väldigt nyfiken på det här. Men det blev en besvikelse. Visst serverades det korv, men det var en sorts korv, och en vanlig enkel typ kokt korv med inte mycket smak. Sedan fanns det någon form av pannkakor och bakelser.
Läsk och i synnerhet ölen flödade.
Jag kan inte rekommendera någon att delta i det här loppet så länge det inte är bättre arrangerat, och de tar utländskt deltagande på alvar. Vid prisutdelningen pratades det också bara på ungerska, inte ett ord på annat språk. Och det trots att det var bland annat tyska personer som tilldelades priser.
Iden med loppet är annars helt fantastisk. Att passera 3 olika länder genom löpning, och träffa en massa människor.
Vill man trots det delta bör man vara medveten om ovanstående. Åk dit och gör er egen grej av det, helst om ni har en tolk med er. Hyr en egen bil för transport. Se till att det av era kläder framgår att ni kommer från annat land.
